”Vila i Frid” 2020

Jonatan Habib Engqvist och Demos Unknown

Jag fick något mer den dagen den stunden. En rädsla som tidigare inte funnits i mitt liv som svensk. Ett sår som bränner. Sorgen var nu ibland oss. Var detta vårt nya vi? Den del som vi delar med andra, hade plötsligt byts ut. Den självklarhet som tidigare burit mig genom livet, att vara svensk med allt som det betyder, i vårt land och världen. Var jag nu mer en del av världen? Den värld där man finner rädsla överallt. Det var inte politiken eller ledarna som byggde det vi förlorade. Det vet jag bara för att de i dagens Sverige varken lyckas göra politik eller leda. Men jag ser att vi vägrar. Vi vägrar lämna det vi förlorat och se att det som vi förlorat inte längre finns kvar. Vi vägrar ha smärta och därför minns vi inte det vi förlorat den dagen den stunden. Det vi borde minnas med en sorg som fyller våra hjärtan av lycka. Likt att se en av våra äldre få gå i vila efter att levt ett fullt och rikt liv nära oss och ett fridsamt slut vid vår sida. Den sorgen lämnar andra spår, hoppfulla sår.

I mitt liv har jag vid ett fåtal tillfällen sett den sorgen vi delar i hjärta och minne. Två utanför vårt lands gränser. Estonia och Tsunamin, som lämnade oss tysta i hopp om att alla skulle komma tillbaka. Och två händelser inom rikets gränser. Natten då Olof Palme slutade existera. Något jag bara kunde förstå genom att se det i föräldrarnas

tårfyllda ögon, som barn. Två människor som inte skulle gett honom någon röst om de vore val och hellre ville ha en annan ledare, men som inte kunde annat än att sörja det dem hade förlorat, det jag hade förlorat. Ett så stor sår att vi förlorat oss själva som nation. Den andra inrikes händelsen var mordet på Anna Lindh, den dagen då jag såg i andras ögon hur den tidigare sorgen kom tillbaka, ett oläkt sår öppnades igen i minnet och själen, den svenska själen. Och vi blev ännu en gång mer del av världen. Ju närmare vi kom världen ju längre ifrån kom vi från varandra, för vi fick något mer den dagen

den stunden. Vi blev rädda och misstänksamma och en självuppfyllande profetia rådde nästan hela riket runt, senast igår.

Neonljusets reflexer i den blöta asfalten. Jag minns dem fast jag aldrig såg dem. Och rulltrappan på Nordiska Kompaniet, en plats där jag aldrig handlar, kommer för evigt förknippas med denna sorg som inte är min. Som är vår. Den fredliga utopins slut och naiviteten som dog den dagen den stunden. En ny värld, där Nyliberalismens meningslösa våld mot vårt vi, och hyllandet av dess heliga ledare, Jag, utförde våld som inte var politiskt betingat men vars politiska konsekvenser vi lever alltsedan den dagen den stunden, vi blev jag. I utlandet kände de Olof Palme och Zlatan. Justitiemordet och

fotbollskungen. När Obama besökte Sverige 2013 svetsade de igen vartenda brunnslock på Skeppsbron och Hamngatan. Grand Hotell spärrades av. Den bästa vinlistan i staden var säkrad. Han kunde nog se NK klockan snurra från sitt fönster.

Alldeles i början efter dödsfallet pendlar känslorna mellan smärtfylld insikt och en känsla av overklighet – och stundtals känns allt som vanligt. Det tar tid att fullt ut förstå

konsekvenserna av förlusten. Det är smärtsamt att konfronteras med insikten att den som är död inte kommer tillbaka och att hantera alla reaktioner, tankar och känslor som uppstår. Förlusten kan innebära en framtid av förlorade förhoppningar och drömmar.

Även om det i stunden kändes som om smärtan inte skulle gå över, vande vi oss vid den nya situationen. Sorgen går aldrig över men förändras över tid och blir mindre smärtsam, inte lika stark. Vi fick något mer den dagen den stunden. Vi skulle bli del av

något större, sa hon. Det var fyra dagar kvar till folkomröstningen om införandet av den europeiska valutan i Sverige. Hon köpte en tröja och hamnade på Karolinska sjukhuset där hon avled dagen därpå. Den 11 september klockan 09:13 gick TT ut med nyheten: ""Utrikesminister Anna Lindh har avlidit av de skador hon ådrog sig vid gårdagens knivöverfall i Stockholm”. Strax efter mordet knivmördades en femårig flicka av en patient från psykiatriska avdelningen på Arvika sjukhus. Gärningsmannen hade kort efter att han fått höra om mordet på Lindh, begett sig till daghemmet Gategården. Han överföll flickan när hon med kamrater och förskolepersonal var på väg in i byggnaden.

Fick vi något mer den stunden, eller hade vi redan förlorar allt, för att aldrig få vila i frid?

”Vila i Frid” 2020

Jonatan Habib Engqvist och Demos Unknown

Jag fick något mer den dagen den stunden. En rädsla som tidigare inte funnits i mitt liv

som svensk. Ett sår som bränner. Sorgen var nu ibland oss. Var detta vårt nya vi? Den del som vi delar med andra, hade plötsligt byts ut. Den självklarhet som tidigare burit mig genom livet, att vara svensk med allt som det betyder, i vårt land och världen. Var jag nu mer en del av världen? Den värld där man finner rädsla överallt. Det var intepolitiken eller ledarna som byggde det vi förlorade. Det vet jag bara för att de i dagens Sverige varken lyckas göra politik eller leda. Men jag ser att vi vägrar. Vi vägrar lämna det vi förlorat och se att det som vi förlorat inte längre finns kvar. Vi vägrar ha smärta och därför minns vi inte det vi förlorat den dagen den stunden. Det vi borde minnas med en sorg som fyller våra hjärtan av lycka. Likt att se en av våra äldre få gå i vila efter att levt ett fullt och rikt liv nära oss och ett fridsamt slut vid vår sida. Den sorgen lämnar andra spår, hoppfulla sår.

I mitt liv har jag vid ett fåtal tillfällen sett den sorgen vi delar i hjärta och minne. Två

utanför vårt lands gränser. Estonia och Tsunamin, som lämnade oss tysta i hopp om att alla skulle komma tillbaka. Och två händelser inom rikets gränser. Natten då Olof Palme slutade existera. Något jag bara kunde förstå genom att se det i föräldrarnas

den stunden. Vi blev rädda och misstänksamma och en självuppfyllande profetia rådde nästan hela riket runt, senast igår.

Neonljusets reflexer i den blöta asfalten. Jag minns dem fast jag aldrig såg dem. Och

rulltrappan på Nordiska Kompaniet, en plats där jag aldrig handlar, kommer för evigt förknippas med denna sorg som inte är min. Som är vår. Den fredliga utopins slut och naiviteten som dog den dagen den stunden. En ny värld, där Nyliberalismens

meningslösa våld mot vårt vi, och hyllandet av dess heliga ledare, Jag, utförde våld som

inte var politiskt betingat men vars politiska konsekvenser vi lever alltsedan den dagen

den stunden, vi blev jag. I utlandet kände de Olof Palme och Zlatan. Justitiemordet och

Alldeles i början efter dödsfallet pendlar känslorna mellan smärtfylld insikt och en känsla av overklighet – och stundtals känns allt som vanligt. Det tar tid att fullt ut förstå

Även om det i stunden kändes som om smärtan inte skulle gå över, vande vi oss vid den nya situationen. Sorgen går aldrig över men förändras över tid och blir mindre

smärtsam, inte lika stark. Vi fick något mer den dagen den stunden. Vi skulle bli del av

något större, sa hon. Det var fyra dagar kvar till folkomröstningen om införandet av den

europeiska valutan i Sverige. Hon köpte en tröja och hamnade på Karolinska sjukhuset

där hon avled dagen därpå. Den 11 september klockan 09:13 gick TT ut med nyheten:

""Utrikesminister Anna Lindh har avlidit av de skador hon ådrog sig vid gårdagens

knivöverfall i Stockholm”. Strax efter mordet knivmördades en femårig flicka av en patient från psykiatriska avdelningen på Arvika sjukhus. Gärningsmannen hade kort

efter att han fått höra om mordet på Lindh, begett sig till daghemmet Gategården. Han

överföll flickan när hon med kamrater och förskolepersonal var på väg in i byggnaden.

Fick vi något mer den stunden, eller hade vi redan förlorar allt, för att aldrig få vila i

frid?

Año 1030/ År 1030

Estela Ferrer Raveiro Giselle Lucía

Navarro i samarbete med Yasmani Castro Caballero, Danonimo & Demos Unknown 2020.

1030, Orden renar blodet 2020, Bok / fontänkorna, epoxi. Demos Unknown, Real Brothers Three & Knalias

En medio de la península antigua existió, mucho antes del presente siglo, un territorio regido por la Casa de las Palmeras. Construida en piedra, con grandes ventanales y amplias estancias bañadas de luz. Las ramas de los árboles descansaban sobre la construcción y parecían acariciarla, la vida resurgía en formas sublimes. “El Sabio” contemplaba el paisaje con optimismo, pero sabía que nuevos cambios vendrían con los nuevos tiempos, y los hombres más nobles debían estar preparados para ese momento.

På den uråldriga halvön existerade, långt före det nuvarande seklet, ett territorium styrt av Palmernas Hus. Storslagna salar byggda i sten badade i ljuset från dess grandiosa fönster. Trädgrenar vilade på byggnaden och tycktes smeka den, livet återuppstod i sublima former. Den Vise betraktade landskapet med optimism, men visste att nya förändringar skulle komma med de nya tiderna, och de ädlaste männen borde vara beredda på den stunden.

– ¿Ven ese estanque con plantas de humedal?–les dijo– Así debe de ser nuestra tierra: próspera y colmada de vitalidad. Otros vientos deben llegar a nuestra casa.

- Ser ni dammen med våtmarksväxter? - Sade han till dem. På samma sätt bör vårt land vara: välmående och fullt av vitalitet. Andra vindar behöver nå vårt hus.

El Sabio dio consejos precisos, generó alianzas, incluso fuera de sus fronteras. Por muchos años, sólo buenos días se sucedieron en la Casa de las Palmeras. No todos sus consejeros estaban de acuerdo con sus decisiones, pero sí con sus logros. A pesar de la edad, sus ágiles pasos eran música en los pasillos y los que apenas comenzaban a entender la vida le hacían emboscadas en las esquinas para jugar con su larga túnica. Lo esperaban siempre al regreso de cada ceremonia con un cuenco de pétalos azules. Una tarde se hizo el ocaso y el Sabio no regresó.

Den Vise gav precisa råd, skapade allianser, även utanför rikets gränser. Under många år följde bara goda dagar varandra i Palmernas Hus. Inte alla hans rådgivare instämde i hans beslut, men de beundrade hans prestationer. Trots hans ålder var hans smidiga steg som musik i korridorerna och de som precis börjat få insyn i livet väntade gömda i hörnen för att leka med hans långa kappa. De väntade alltid på honom när han återvände från varje ceremoni, med en skål med blå kronblad. En eftermiddag vid solnedgången återvände inte den Vise hem.

Los niños no entendían la ausencia de sus pasos, de su amplio traje arrastrándose en medio del corredor. Cada casa escribió su dolor en pergaminos que fueron colgados de los balcones. En letras doradas teñidas de rojo podía leerse: ¡Escúchame, soy el pueblo! Soy el que vive dentro de todos los ciudadanos, soy su dolor y alegría, soy el mortero y ellos los ladrillos.

En las tardes, podían escucharse ciertas canciones, como un murmullo, entre las casas del pueblo.

Barnen förstod inte frånvaron av hans fotspår, av hans släpande långa kappa i korridoren. Varje hus skrev sin smärta på pergament som hängdes från balkongerna. I guldfärgade röda bokstäver kunde man läsa: Lyssna på mig, jag är folket! Jag är den som bor i alla medborgare, jag är deras smärta och glädje, jag är murbruket och de är tegelstenarna.

På eftermiddagarna kunde sånger höras, som ett muller, mellan byns hus.

Nos has abandonado, siento apagarse la luz de la nación entera. Las lágrimas de las almas empañan las ventanas. Las almas que has abandonado. Todo sabe a silencio.

Nos hemos cubierto de nieve. Las palmeras han comenzado a marchitarse. Siento que mi cuerpo está seco, un terreno ingrato y baldío.

Perdimos algo más que una vida en ese momento. Tu muerte es el inicio de la caída, de un desplome ladrillo a ladrillo hasta que otra fuerza emerja y tengamos de nuevo esperanza. Hasta que, del primer ladrillo destruido, otro ladrillo surja.

Du har övergivit oss, jag känner att hela nationens ljus slocknar. Själarnas tårar immar igen fönstren. Själarna som du har övergivit. Allt smakar tystnad.

Vi har täckt oss med snö. Palmerna vissnar. Jag känner att min kropp är torr, en otacksam ödemark.

Vi förlorade något mer än ett liv den stunden. Din död är början på fallet, tegelsten för tegelsten kollapsar vi tills en annan kraft dyker upp och ger oss hoppet tillbaka. Tills stunden då, från den första förstörda tegelstenen, en ny tegelsten lyckas återuppstå.

La mujer de cabellos plateados va a suceder al Sabio. Muestra su fuerza de espíritu años después. Su vitalidad se asoma en la mirada limpia, en su frente altiva. Su presencia reaviva la ilusión del pueblo, pero sobre su menuda figura se cierne un trágico destino. La vida abandona su cuerpo sin terminar su tarea. La gran rueda de la historia gira otra vez y desampara a los humildes. Se marcha y nadie logra devolverle el aliento.

Den silverhåriga kvinnan ska efterträda Den Vise. Visar sin andes styrka i åratal efter. Hennes vitalitet visar sig i hennes rena blick och ädla hållning. Hennes närvaro återupplivar folkets illusion, men ett tragiskt öde hänger över hennes nätta figur. Livet lämnar hennes kropp utan att hon avslutat sin uppgift. Historiens stora hjul vänder igen och överger de ödmjuka, de sårbara. Hon ger sig iväg och ingen kan ge henne andetaget tillbaka.

¿Qué es el dolor, buena mujer? Mientras tus ojos palpitan su último mensaje algo me quema. Dime que no sientes estos martillos de la memoria en tu cabeza. Dime que tu cuerpo no está abierto. Dime que esos huecos sangrantes no te pertenecen. He sangrado también. He sangrado cada día después de sentir el olor de tus rajaduras, con el filo de aquel cuchillo también me penetraron. Tenía el calambre de tu arteria entre mis manos.

Vad är smärta, goda kvinna? Medan dina ögon blinkar sitt sista meddelande, bränns det i mig. Säg mig att du inte känner minnenas hammarslag i ditt huvud. Berätta för mig att din kropp inte är öppen. Berätta för mig att de blödande såren inte tillhör mig. Jag blöder också. Jag blöder varje dag efter att ha känt lukten av dina sår, knivens skarpa blad trängde också in i mig. Jag hade krampen i din artär mellan mina händer.

Estoy cansada, ya no soy una tierra virgen: mi aliento tiene el sabor de la impotencia y sobre mi cuerpo no crece nada. Soy una ciudad malograda. Ya no siento el aire debajo de mis casas. Mi corazón es un trozo de hielo, con el que ni siquiera pude limpiar tu sangre. ¿El azar existe? ¿Por qué tu corazón dejó de latir en el mío? ¿Qué es el dolor? Ya no siento nada, solo esta maldita nulidad y la nieve en mi cabeza, quemando el sol y mis ojos, quemándome.

Jag är trött, jag är inte längre ett jungfruligt land: min andedräkt har smak av vanmakt och inget växer på min kropp. Jag är en förstörd stad. Jag känner inte längre luften under mina hus. Mitt hjärta är en isbit som inte ens förmår rengöra ditt blod. Finns slumpen? Varför slutade ditt hjärta att slå i mitt? Vad är smärta? Jag känner ingenting längre, bara denna förbannade likgiltighet och snön i mitt huvud, som bränner solen och mina ögon, bränner mig.

El azar vuelve a favorecer al lado equivocado, se inclina en contra del progreso ¿Quién te traerá de vuelta ahora? Las palmeras no pueden escapar del luto, como conjuro su halo se descorre. El vacío trepa por los cristales como enredadera. Tupe las arterias de la tierra. Todo se ralentiza. El Sabio y la buena mujer descansan en terreno sacro. La fría piedra guarda su memoria: el eco de algo mas que una vida. Una bestia muda de piel y espera ser devuelta a su antigua forma, duerme bajo la oscuridad.

Slumpen gynnar fel sida igen, och framstegen raseras. Vem hämtar dig tillbaka nu? Palmerna kan inte fly sorgen, och hans gloria rinner ut som en besvärjelse. Tomheten kryper upp för glaset som en vinranka. Förstoppar jordens artärer. Allt saktar ner. Den Vise och den goda kvinnan vilar på helig mark. Den kalla stenen bär deras minne: ekot från något mer än ett liv. Ett odjur ömsar sitt skin, väntar på att återgå till sin tidigare form och sover täckt av mörkret.

Tengo frío en cada parte, pero mi corazón arde. Soy una estructura deforme. Siento que me estoy convirtiendo en una extraña criatura. Cada vez que me crece un árbol fuerte, cada vez que algo en mi cuerpo es firme, el azar lo guillotina. ¿Será mi maldición el frío? ¿Lo presientes, Sabio? Todavía recuerdo como crecías en mí. El mundo me observa desde las pantallas del futuro, pero no puede saber de mis rajaduras, de este sabor que me enloquece.

Jag fryser i alla mina delar, men mitt hjärta brinner. Jag är en missbildad struktur. Jag känner att jag förvandlas till en underlig varelse. Varje gång ett starkt träd växer ur mig, varje gång någonting i min kropp är fast, halshuggs den av slumpen. Kommer kylan att vara min förbannelse? Känner du det, du Vise? Jag minns fortfarande hur du växte inom mig. Världen tittar på mig genom framtidens skärmar, men de kan inte veta om mina sprickor, om den här smaken som gör mig galen.

Un escritor me dibuja, quiere cambiar mi cuerpo con su pluma, quiere escribir en mí una palabra cierta. Vamos a ignorar su nombre. El azar siempre mutila los nombres. Dejemos que crezca, buena mujer, dejemos que no sea árbol sino palabra. A lo mejor pueda quemar la nieve de mi corazón con sus llamas. Quizás volvamos a ver crecer las palmeras. Quizás el olvido no sea nuestro destino. Quizás dejemos de ser la historia del dolor interminable y dejemos de repetirnos. ¿Hueles esa llama? ¿Y tú, sientes el fuego? ¿Escuchan ese rumor? Hay un calor, puedo sentirlo. Algo ha comenzado a arder.

En författare tecknar mig, vill ändra min kropp med sin penna, vill skriva ett sant ord i mig. Vi kommer att ignorera dennes namn. Slumpen stympar alltid namn. Låt oss låta dem växa, du goda kvinna, låt det inte vara ett träd, utan ord. Kanske kan de bränna snön i mitt hjärta med sina lågor. Kanske kommer vi att se palmerna växa igen. Kanske är inte glömskan vårt öde. Kanske slutar vi vara historien om oändlig smärta och slutar upprepa oss själva. Känner du doften av lågan? Och du, känner du elden? Hör du det ryktet? Det finns en värme, jag känner det. Något har börjat bränna.